Anneli Furmark (bild) och Monika Steinholm (text),
”Närmare kommer vi inte”
Wibom Books. För unga vuxna.
Bokrecension: Ståtliga vyer och trevande känslor
Anneli Furmark illustrerar stilsäkert Monika Steinholms ”Närmare kommer vi inte”.
En ovanligt varm sommar träffas tonårspojkarna Edor och Jens i det lilla nordnorska samhället Finnsnes. Det blir en berättelse med en unik blandning av fjäll, karg natur och hångel.
”Närmare kommer vi inte” är bildkonstnären och serietecknaren Anneli Furmarks nionde seriealbum, men hennes första seriebok för unga/unga vuxna. Bildromanen är en bearbetning av den norska författaren Monika Steinholms hyllade ungdomsroman ”Nærmere kommer vi ikke” (2016), som nu introduceras på svenska via stilsäkra teckningar i tusch, blyerts och färgpennor, ovanpå en akvarell som stämningsfullt flyter över sidorna.
Det är inte svårt att förstå varför Furmark fastnade för tonårspojkarna Edor och Jens och deras omedelbara, men samtidigt till synes omöjliga, kärlekshistoria under en ovanligt varm sommar i trakterna kring det lilla nordnorska samhället Finnsnes.
I likhet med exempelvis norska tv-serien ”Skam” skildrar Steinholm unga människors längtan och vuxenblivande, utan att fastna i slitna klichéer eller grunda karaktärsteckningar. Berättelsen har dessutom den unika blandningen av fjäll, karg natur och hångel, vilken Furmark ägnat en betydande del av sin serieproduktion åt i exempelvis ”Jordens medelpunkt” (2012) och ”Den röda vintern” (2015).
Hon är skicklig på att gestalta storslagna naturvyer i kombination med små, trevande känslor, som när hon placerar en sms-konversation mellan Edor och Jens mot vilsamt blå berg och en skirt rosa himmel. Naturen har ofta sin egen roll att spela i hennes alster, i ”Närmare kommer vi inte” är den en fristad där Edor och Jens kan lära känna varandra bortom nyfikna blickar
Relationen mellan de två tonårspojkarna fördjupas och berikas i takt med att berättarperspektivet växlar mellan dem. Inledningsvis tycks den rödhårige mjukisen Jens, som är rädd för blod och inte kan simma, vara den mest sårbara. Detta etableras redan i Furmarks första bildruta, där Jens sitter i hörnet av en soffa och tittar på film med bästa vännen Niklas och hans flickvän. Jens, som i hemlighet trånar efter vännen, är det femte hjulet – vilket Furmark osentimentalt understryker genom att placera honom halvvägs utanför bilden. Han får inte plats i sitt eget liv.
Den stökiga och utåtagerande skejtkillen Edor är hans raka motsats, åtminstone på ytan. Han gör de mest våghalsiga sakerna för att mildra ångesten och inte är rädd för någonting – förrän Jens kommer till Finnsnes för att tillbringa sommaren hos sin Bobbysocks-älskande morbror Torstein och hans pojkvän Phil. Samtidigt är Edors livsutrymme lika litet som Jens, om inte mindre. Tillsammans lyckas de leta sig fram till ett annat sätt att vara.
”Närmare kommer vi inte” är inte bara ett lyckat möte mellan en serietecknare och en författare, det är också en avväpnande skildring av hur kärlek, bildligt talat, kan flytta berg.
